Man säger att det ofta kommer efter ett trauma eller större infektioner. jag tror att min har kommit i två omgångar. Man kan säga att jag har haft de i hela mitt vuxna liv. Jag tror att de startade under min graviditet och förlossning. Det var inget trauma men de är stort för kroppen och jag kan inte komma ihåg att jag har haft en ända smärtfri dag efter de. Men de var hanterbart. För några år sen arbetade jag som personlig assistent. Ett otroligt tungt jobb med arbetspass på 72 timmar varje gång. Jag hade också två andra arbeten vid sidan av och levde i ett väldigt destruktivt förhållande plus att jag hade haft anorexi ett antal år. Efter de blev smärtan mycket värre. Jag fick diagnosen för ungefär 1 1/2 år sen och har sen dess gått ett rehab program på smärtcenter. Där man får lära sig mer om smärtan, städa rätt, träna rätt, tänka rätt osv.
Eftersom jag är född med en ångestsjukdom är de inte så konstigt att min kropp utvecklat fibromyalgi. När man varje dag går med stark ångest spänner sig kroppen hela tiden. De finns ingen avslappning. Inte ens i sömnen. Tillslut blir de för mycket för kroppen. Tyvärr är de svårt att behandla och lindra mina sjukdomar eftersom dom påverkar varandra väldigt mycket. Har jag mycket ångest spänner jag mig mera och får mer värk. Har jag mycket värk reagerar kroppen med ångest. De blir en ond cirkel.
Fibromyalgi är en smärtsjukdom. Värken är olika hela tiden och flyttar runt. Man vet inte vart man kommer ha ont och hur mycket. De kan sticka, hugga, bränna, svida, sticka osv. Men det finns så mycket mer symtom på den förutom värken. Tror att de är över 60 olika symtom. Dom symtom jag har förutom värken är:
känslig mot ljud och ljus, dålig balans, svårt att koncentrera mig, svårt med minnet, onormal trötthet, dålig sömn, IBS, domningar och stickningar i olika delar av kroppen, kramper och ryckningar i musklerna, svårt att hitta ord, lätt att få blåmärken och känslig för beröring.
Ja de är vad jag lever med. Oftast går de bra men så kommer skov när smärtan nästan är ohanterbar och livet liksom stannar upp. De som gör mig mest arg är att jag bara är 30 år och har de så här. Och att jag dessutom har en son som jag inte kan göra allt jag vill med. Men jag jobbar mycket med acceptans. Fast jag har inte kommit dit än.